Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila (dagens Akaba vid Röda havet) norrut till Döda havet och passerade den klippiga handelsstationen Petra, som låg mitt ute i den jordanska öknen.  Som handelscentrum blev Petra en framgångsrik och enastående praktfull huvudstad för nabatéernas kungarike under flera hundra år.

På 500-talet f.Kr. utvecklade den nybabyloniske kungen Nabonid Petras arkitektur som den lokala arabiska befolkningen snabbt tog efter. När kungen lämnade området, hade araberna börjat hugga ut fasadmönster ur klipporna enligt assyrisk förebild. I området bodde två arabiska stammar: ett tidigare bosatt kopparproducerande folk, edomiterna, och senare inflyttade nabatéerna som hade kommit från nordvästra halvön av det som var känt som kungariket Saba, dagens Arabiska halvö. Nabatéerna var nomader och levde av boskapsskötsel. Edomiterna nämns redan i Gamla testamentet genom judarnas kung David som upprepade gånger förde krig mot dem. Kung Salomos erövringar förslavade till slut edomiterna vilket gav stora rikedomar till Jerusalems kung i mitten av 900-talet f.Kr.

De nomadiska nabatéerna i Petra blev med tiden skickliga i allt vad de företog sig såväl inom internationell  handel som i stadsbygge med bevattningssystem och de blev kända som fredliga statsdiplomater mellan områdets stridande folkslag. De skötte helt och hållet karavanhandeln med parfymer och kryddor, och de rådde om vägarna som ingick i den södra Sidenvägen. Från Döda havet fraktades jordbeck till Egypten där becket användes till balsamering.

Oavsett vem som styrde i Främre Orienten tog nabatéerna till sig influenser från såväl hellenistisk, romersk och bysantinsk kultur samtidigt som de hade upprättat egna kungar och utökade sitt områdes välstånd. Enligt grekiska militärrapporter från Alexander den stores tid talade nabatéerna en arameisk dialekt och hade ett eget skriftspråk.

Ett historiskt kärleksdrama utspelade sig i anknytning till nabatéernas rike under den romerska fältherren Marcus Antonius. Både judarnas kung Herodes och nabatéernas kung Malichos hade år 41 f.Kr. svurit trohet gentemot Rom i utbyte mot romarnas beskydd för att upprätthålla stabiliteten i området. Vid denna tid hade Antonius passion blommat upp till den undersköna egyptiska drottningen Kleopatra (som efter mordet på Julius Caesar hade flyttat från Rom tillbaka till Egypten). Kleopatra bad Antonius att ge henne som gåva både Judéen  och nabatéernas Arabien. Det blev för magstarkt för Antonius att undanröja två lydkungar som han dessutom inte hade något att anmärka mot. Han gick delvis Kleopatra till viljes och gav henne delar av Fenicien och Jerikos balsaminlundar, men även delar av Arabien. Äregirig som Kleopatra var fick hon senare Antonius att beordra Herodes att starta ett fälttåg mot Malichos för smärre obetalda skulder. Hennes syfte var att omintetgöra dessa kungar och annektera båda rikena till Egypten. Men historien vände sig emot både Antonius och Kleopatra och intrigerna fick sitt tvära slut med deras död år 31 f.Kr.

Slutligen ockuperade den romerska kejsaren Trajanus utan krigshandlingar nabatéernas land år 106 e.Kr. som då sträckte sig ända upp till Damaskus i norr. Nabatéernas rike blev romarnas provins Arabia (Arabia petraea - till skillnad från södra delen av den arabiska halvön som hörde till kungariket Saba som romarna kallade för Arabia Felix, den Lyckliga Arabien) och staden Bostra i norr utsågs till den nya huvudstaden. Petra fick dock hederstiteln metropol där det kungliga hovet stannade. Redan på 300-talet f.Kr. hade Syriens grekiske härskare försökt erövra Petra men misslyckats. Däremot accepterade nabatéerna grekiska kulturinslag i sin byggnadskonst. Under romarnas tid växte Petras välstånd ytterligare och romerska byggnadsverk restes i staden t.ex. gården med pelargångar i stadens centrum.

Nya handelsvägar i norr kom emellertid att förbinda Persiska viken med Medelhavet och minska Petras betydelse i området under 500-talet. Köpmännen i Petra hade redan tidigare börjat flytta norrut till städerna i Dekapolis och staden föll helt i glömska för utomstående vartefter de sista korsfararna lämnat Palestina på 1200-talets slut då nabatéerna lydde under Bysantiska riket (395-1453). Dessutom drabbades området ofta av jordbävningar vilket fick invånarna att lämna sina boplatser. Det dröjde ända till år 1812 innan en schweizisk resenär Johann Ludwig Burckhardt lyckades ta sig till staden och återupptäcka den. Då bodde där beduiner som hade hållit tyst om sin heliga stads existens för yttervärlden.

Burckhardt var på väg med sin expedition till Afrika genom Främre Orienten. Han hade lärt sig arabiska och var förklädd till en muslimsk köpman från Indien, Ibrahim ibn Abdullah, och för att bättra på sin arabiska och sina kunskaper i Korantexter stannade han i Syrien i flera år innan han fortsatte söderut. Under denna resa hade han av en tillfällighet hört beduiner tala om en mystisk och hemlig stad i Wadi Musa (Mose dalen). Han gjorde anteckningar i hemlighet och bad om de lokala beduinernas tillåtelse att få hedra profeten Arons grav i närheten för att då behöva ledas in i Petra. Det var en vädjan som beduinerna inte kunde neka honom trots att de alltid var misstänksamma mot främlingar. Burckhardt blev den förste europén att besöka den hemliga rosenskimrande klippstaden.

Medan Burckhardt väntade i Kairo för att kunna bege sig till Sahara gjorde han ett besök i  Mecka. Vid återkomsten dog han i dysenteri 1817 och begravdes på Kairos muslimska begravningsplats med sitt antagna namn. Ingen misstänkte att han varken var muslim eller arab.

Vägen till Petras inre vindlar sig genom en 1200 meter lång smal klippgång kallad Al-Siq. Klippan är 40 meter hög och uthuggen i flera våningar, vissa toppar är 80 meter höga. Nederbörden kom förr alltid med häftiga skyfall i området och vattnet forsade genom denna trånga bergsklyfta. Men nabatéerna blev mästare i att samla vattnet i cisterner, fördela det i rännor och föra det vidare genom keramikrör. Med hjälp av avancerad bevattningsteknik byggde de akvedukter med vars hjälp de kunde bedriva jordbruk långt ute i ökenområdena.

På båda sidorna av ravingången finns uthuggna vattenkanaler som med en minimal lutning ledde vattnet till vattenposter under Petras glanstid. Klippornas färg skiftar beroende på hur ljuset faller. Några beskriver Petra som rosenröd. I solnedgången får området nära nog magiska färgskiftningar. Bergarten består av sandsten och har därför utsatts för vindens erosion.

Staden måste skyddas mot väder och vind och även mot dess beundrare anser forskare. Ingenjörer från hela världen planerar en ombyggnad av nabatéernas dammar och vill påskynda en restaurering av stadens gamla vattenledningssystem för att närmare kunna studera de forna Petrabornas genialiskt tekniska lösningar för att samla regnvatten.

Ravinklyftan smalnar och när man minst anar det står man ute ur klyftan och framför en reser sig ett storslaget monument, Khazneh, en förmodad farao Hazne Fir’auns skattkammare.  Byggverket är förmodligen områdets äldsta och har kanske använts som tempel men framför allt är det en gravhelgedom och visar tydlig påverkan från grekernas arkitektur.

Med några timmars mellanrum förändras ljusets reflektioner i sandstenen. Skattkammaren är väl bevarad mot vinderosion eftersom byggnaden står i ett skyddat läge med torg i mitten. Den är 40 meter hög och 28 meter bred. Att någon beskriver staden röd och andra liknar den med rost och honung får sin förklaring beroende på när på dagen man betraktar byggnaderna.

Beduinerna som bor i Petraområdet är numera bofasta. Under 1970-talet började det jordanska kungahuset föra en politik att modernisera samhällslivet och erbjuda beduinerna fasta bostäder, skolgång och hälsovård. (Idag utgör beduinerna av olika stammar ca 3 % av landets befolkning.) Många får sin försörjning genom den växande turismen. De kan hyra ut sina kameler och åsnor till guider i området, och en del får en behövlig extra inkomst genom att arbeta på de nya utgrävningsplatserna.

Turisterna i Petra erbjuds att åka i hästvagn, rida på häst, kamel eller åsna (eller bara transportera sitt bagage) för att underlätta att hinna se så mycket som möjligt av området. Varje år besöks platsen av ca 400 000 turister; det är 10 gånger fler än för tio år sen.

På många ställen skimrar mineralutfällningarna som halvädelstenar nära nog i regnbågens färger. Bergarten är huvudsakligen av kalksten och en blandning av granit och sandsten. Om man vill se hela området kräver det mer än ett endagsbesök. Till vissa byggnader, så som det bysantinska klostret Ad-Deir och kult- och offerplatsen Zib Attuf, måste man gå uppför trappor och stigar vilket kan ta en halvtimme till klostret och mer än en timme till offerplatsen då man trampat på 700 trappsteg när man kommit fram.

Obeliskkammaren här på tvåvåningar visar tydligt egyptiska influenser blandad med grekisk-romersk arkitektur. Nabateiska stenhuggare arbetade uppifrån och ned med fasaderna. De stora kamrarna behöver inga stöd för taken, rummen är fyrkantiga och höga vilka automatiskt inger en vördnadsfull känsla. Fristående byggnader följde den hellenistiska byggtekniken med stöd av valvbågar.

För en turist är besöket i Petra fridfullt och ingen guide besvärar dig. Men åsnestoet här vet inget om gästfrid och följer efter dig. Sätter du dig går hon direkt till ryggsäckens dragkedja för att öppna den. Det var bara att ge sig av eftersom hennes enträgenhet inte låter dig sitta och vila och blicka ned över pelargården nedanför.

Den största kungliga gravhelgedomen Urn antas ha byggts kring 70-talet. Innanför Urn-kammaren stämde tre besökare in i en sång: ”Härlig är jorden,
härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång…”  Rummet är ca 17x19 meter och användes under den bysantinska tiden på 400-talet som en provisorisk kyrka. Nabatéerna använde detta första rum som måltidssal till de dödas ära vars kvarlevor låg i en kammare längre in. Man har hittat bevis som tyder på att dessa minnesstunder ägde rum två gånger om året. Efter måltiden ansågs matservisen oren och därför krossades all keramik och kastades utanför.

I Urns närhet finns ett namngivet gravmonument från år 125 som hör till Sextius Florentinus. Han var guvernör i det romerska Arabien. Han hade uttryckligen velat ha sin sista viloplats i konungastaden Petra.

Nabatéerna dyrkade framför allt tre gudinnor: Al Uzza, den mäktiga, Allat som var källornas och fertilitetens gudinna och Manawat, ödets gudinna. Dessa var döttrar till den största guden. Ruiner av ett stort tempel till Allats ära finns i Wadi Rum ca 70 km nordöst om Akaba (läs längre fram).

Nabatéerna övertog antagligen edomiternas gud, Dushara, till sin högsta gudom. ”Dhu” betyder härskare och ”shara” var namnet på ett berg norr om Petra. Symbolen för honom framställdes i form av ett fyrkantigt stenblock, ofta i svart basalt. I likhet med israeliterna tycktes nabatéerna ha haft teologiska betänkligheter mot att avbilda sina gudar. De föredrog en enkel kvadratisk sten som gudasymbol, vilken ofta också utgjorde ett enkelt altare där man brände rökelse. Särskilt ravinleden Al-Siqs väggar har många enkla inkarvade religiösa symboler som i forna tider uppfordrade passerande till vördnad. När nabatéernas kultur spreds antog grekerna att Dushara var densamma som Dionysos med den skillnad att Dionysos var en relativt underordnad gud jämförd med Dusharas höga ställning som bergens gud. På bergshöjden (1035 meter över havet och 190 meter över Petras centrum) finns Attuf, plattformad offerplats för ritualer. Man antar att den steniga kultplatsen som ligger under bar himmel var tillägnad Dushara och gudinnan Al Uzza. Man gav guden djuroffer, men det finns bevis för att den forntida religiösa offerplatser även använts för människooffer.

Ett stort intresse har dessa s.k. Djinblock väckt hos arkeologerna. De är solida stenblock uthuggna i berget. Namnet har getts av västerländska forskare, men beduinerna kallar dem idag för cisterner, sahreej. Djin är arabernas andeväsen som Allah har skapat. Man har listat ca 30 sådana block med okänt byggår. Man känner ännu inte till dess betydelse men de kan förslagsvis vara symbolen för guden Dushara som rests som skyddsväktare över viktiga platser. Formen har likheter med templet Ka’ba i Mecka som varit en gammal kultplats redan i förislamisk tid.

När profeten Muhammed efter sin seger över Mecka (år 630) slog sönder alla arabers gamla avgudabilder sparade han den svarta heliga stenen av Kaba. Enligt legenden skulle ängeln Gabriel ha överlämnat stenen till Ismael. Muhammed lär ha visat vördnad och respekt för de arabiska kvinnliga gudinnorna även om de inte skulle godkännas längre. Själva stenkulten lär ha instiftats av Abraham och hans son Ismael, judarnas och arabernas gemensamma förfäder. De karakteristiska drag som fanns i förislamiska helgedomar återkommer senare i den arabiska moskéarkitekturen.

Petra är grekiska och betyder ”sten”. Staden upptogs i UNESCO:s världsarvslista 1985.  Genom en global omröstning den 7 juli 2007 utsågs Petra till ett av världens sju nya underverk. Innan dess hade många arkitekter ansett staden som ett åttonde gamla världens underverk. Den forna staden hade som mest ca 30 000 innevånare som levde på omfattande jordbruk. De bodde i förorter i fristående en- eller tvåvåningshus runt centrala gårdar med trånga gränder. Arkeologerna tror att man idag grävt fram endast 1% av hela staden. Själva stadskärnan består av tempel, palats och gravkamrar, idag med ca 800 bevarade byggnader. Den största i omfånget, också direkt uthuggen ur sandstenen, är teatern som hade plats för ca 3000 åskådare, senare efter utbyggnad för ca 7000 åskådare. Teatern grävdes fram 1962. Man får fram nya fakta om Petra genom pågående utgrävningar. Där finns jordanska, franska, schweiziska, amerikanska, svenska och finska arkeologer och vetenskapsmän som räknar med att det finns arbete flera hundra år framöver i området.

Med lite fantasi kan man föreställa sig en hisnande syn av gudomligt vackra byggnader med färglagd puts med pilastrar och målade ornament, marmorbelagda gator och kolonnavenyer, parker, fontäner och imponerande vattenfall med grönska och olivlundar, och för att inte tala om vällukter av rökelse och myrra som spred sig från templen och heliga urgröpta nischer i bergsväggar. Bland exportvaror bjöds också exotiska djur som apor, antiloper och påfåglar som sattes ut i trädgårdarna. Exotiska genljud blandades med karavanbjällror och sorl från marknadsplatser – kanske ljöd också det tvåpipiga flöjtinstrumentet aulois extatiska toner från närliggande bankettsalar? – Sinnesbilder från det orientaliska välståndet i det magnifika Petra!

Akabaområdet har varit ett bebyggt område sedan 4000 år f.Kr. för dess strategiska läge i en knytpunkt mellan tre kontinenter. Redan judarnas kung Salomon lät bygga båtar i området som i Gamla testamentet hette ”Esjon-Gever, som ligger nära Elot vid Sävhavets kust i Edom”. Havet heter idag Röda havet som fått sitt namn av röda koraller.

Förutom att ha varit en viktig historisk handelsknytpunkt har Akaba också varit en genomfartsort för pilgrimer på väg mot Mecka. Det är inte mycket som är synligt av den gamla staden idag eftersom området raserats av jordbävningar och till ny bebyggelse har kvarlämningar av gamla hus återanvänts. Så sent som på 1950- och 1980-talet har arkeologer grävt fram rester av hus från 200-300-talen.

Dagens hamnstad Akaba fick sitt namn på 1600-talet, Al-’Aqaba, vilket refererar till de omkringliggande passen och på romartiden hette staden Aila (togs efter Elath, den forna Ezion-geber) och under islamisk tid Ayla. Akaba satsar idag stort på turism och handel och har därför förklarats som en ekonomisk frizon som ska locka till privata investeringar. Stadens omnejd i sluttande höjder bebos av beduiner som idag får flytta från området för den nya expansiva satsningen av omfattande investeringar. Akaba har över 90 000 invånare men man hoppas på att antalet bosatta ska växa till 300 000 om tio år. Bland annat satsar EU på turistadministration, turistbyråer och utlandslansering.

Jordaniens kungahus satsar också hårt på infrastruktur och sociala förbättringar. Här leder den nylagda vägen till byn Wadi Rum, Lawrence av Arabiens berömda lägerort i ett dramatiskt ökenlandskap där också stora delar av David Leans storfilm om honom spelades in. I Wadi Rum kan man besöka gudinnan Allats tempelruiner.

Man uppskattar templets byggår till det första århundradet under de nabateiska kungarna Aretas IV:s och Rabbel II:s regeringstider. Redan långt tidigare har platsen varit en enklare fyrkantig helgedom, sk cella (ka’ba). Templet omnämns även i Koranen (Sura 89): ”Har du inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] ’Ad? Och mot Iram [de tusen] pelarnas [stad] vars like aldrig har återskapats på jorden. Och mot thamuderna som högg ut [sina bostäder] i dalens klippväggar?”

Sedan 1998 är Wadi Rums 720 km2 stora ökenområde naturskyddat. Det har nominerats till UNESCO:s världsarvslista vilket World Heritage Association kommer att rösta om 2011 på deras möte i Bahrain.

Legenden berättar att det var i Wadi Rum som Moses skulle ha slagit i klippan och fått fram vatten. En modern ”legend” menar att det var nabatéernas vattenledning som sprack!

I nabatéernas tidiga historia hade gudarna arabiska namn. Några av dessa var: Al Qaum, krigsguden och karavanernas beskyddare särskilt nattetid, Al Kutbay, gud över lärande, handel, skrivkonst och spådom samt gudinnorna Allat för vattenkällor och fertilitet, Al Uzza för styrka och Manawat, ödets gudinna.

Ibland var Allat liktydig med grekernas Afrodite och romarnas Venus. Al Uzza knöts också till den egyptiska gudinnan, Isis. Manawat blev Nemesis. Senare införlivades edomiternas gud Dushara till nabatéernas gudaskara som huvudgud som regerade dagtid. Deras symboler återfinns i Petra. Ibland framförs Dushara ha varit analog till guden Ares, men även Zeus. Al Kutbay var liktydig med Hermes. Beroende på olika kulturpåverkan blandades liktydiga gudars namn med varandra.

På Allattemplets vägg fanns en thamudisk inskrift med följande translitterering: LGT BN 'SLH BN TKM WBNY BT LT D'L 'D ”Genom Gawt, son till Awslah, son till Thakam, och han byggde templet Lat av al'Ad”

En ganska överraskande hypotes lades fram av forskaren John Troeng i Lund 2004, nämligen att runalfabetet, vars ursprung inte är helt klarlagt förutom att de skulle ha latinska förebilder, skulle minst fem av runorna härstamma från nabatéernas alfabet! När nabateiska soldater tjänstgjorde i en romersk kohort i Bayern kring 200-talet skulle runorna ha uppstått på den tiden som en kombination av det semistiska och latinska alfabetet när trupperna anlände till Danmark. Här förenas två ”mystiska” historiens ännu inte helt klarlagda områden: osäkerheten kring nabatéernas inträde och försvinnande från Mellanöstern och osäkerheten om runornas ursprung.

Under den hellenistiska tiden var nabateiska gudomar ibland avbildade som figurer som de från romarnas, här statyetter av Allat. Traditionellt dyrkade dock nabatéerna sina egna gudar i symboliska former såsom kvadratiska block eller triangulära symboler, heliga meteoriter, eller abstrakta stenblock eller pelare, ibland förstärkta med schematiska ögon och näsa. Denna praxis att skildra gudar i abstrakta former återspeglar ökenarabernas traditioner som också fanns bland de västsemitiska folken fenicierna och kananéerna.

Man vet idag inte så mycket om nabatéernas vardagsliv eftersom deras efterlämnade stenristningar och skrifter i huvudsak beskriver kungliga händelser och religiösa föreställningar. Så sent som 1993 hittade man i Petra 152 förkolnade papyrusrullar från 500-talet men även de innehöll en kunglig familjs räkenskaper och testamente på grekiska. Där kunde man läsa att vin, vete och frukt var de vanligaste odlingsprodukterna i området. Den finska papyrologen och antikforskaren Jaakko Frösén anlitades som expert för att tolka rullarna och idag leder han utgrävningarna på Arons berg i närheten av Petra.

Utgrävningar ger även utrymme för en tolkning att nabatéerna skulle ha kunnat ha två skriftspråk där det ena skulle ha använts som en hemlig kommunikation inom gruppen. I området fanns flera olika thamudiska alfabet i bruk. Nabatéernas skrivstil att med tiden skriva ihop bokstäverna till skönskrift ligger också som grund till den arabiska skrivstilen.

Läser man t.ex. om romarnas historia finns inte mycket, om ens alls, något om det romerska Arabien som intresserat västerländska historieskrivare. Men det pågår idag i stor skala arkeologisk forskning i Jordanien som ännu kan bidra med nya uppgifter om det folkslag som dök upp i historien ca 200 år f.Kr. och tog plats i världshändelser under ca 500-700 år. Vart nabatéerna så gåtfullt försvann som folk förklaras genom att de övergick i ett nomadiskt liv och försvann från händelsernas centrum. En uppfattning är att de eventuellt skulle ha övergått till att använda det grekiska språket och med tiden konverterat till kristendomen.

Med säkerhet vet historiker att nabatéerna var frihetsälskande nomader med lika rättigheter mellan könen och de ansåg att folk som bodde i hus lätt kunde underkuvas av andra. Men under större kulturella förändringar av deras områden började detta ökenfolk bygga hus, men inte vilka hus som helst, utan magnifika palats för gudar och kungar. Som nomader behövde de inte keramik eller vattenledningssystem för den delen, men helt plötsligt tillverkade de keramik av häpnadsväckande kvalité; med andra ord, vad de en företog sig blev de mästare i det. Det finns teorier om att nabatéerna genom handel kom i kontakt med det mångkulturella Mellanöstern, Egypten, Asien och framför allt Kina, och att de helt enkelt lärde sig att kopiera och tillämpa deras kunskaper.

Man kanske skulle kunna säga att nabatéerna återgick till det liv som de allra mest värdesatt från början, att leva ett fritt liv, innan arkeologerna hittar en bättre förklaring.

Tarja Salmi-Jacobson, 2010

Arabia Petraea under Romariket (Foto: WikipediA)

[Nabatéernas gamla civilisation har uppmärksammats i nutid genom att nabatéernas forna karavanstad Hegra/Al-Hijr (Meda’in Saleh) i Saudi Arabien upptogs 2008 i UNESCO:s världsarvslista. Staden ligger 320 km söder om Petra och har ca 130 tidstypiska och välbevarade byggnadsverk.]

© Text och foto av Tarja Salmi-Jacobson